Jag har designat en flagga till en av skogarna i Karlstadsstadsdelen Lorensberg efter den röstning som gav skogen namnet Lingonskogen. Flaggans symbolik bygger på en saga som berättar om hur Lingonskogen fick sitt namn och på flaggan får Älvprinsessans ring tjäna även som sol. Både flaggan och sagan är en del av ett pågående konstprojekt där stadsdelen Lorensberg förvandlas till mikronationen Lorenzburg – en sagonation i mikroformat!
Så här berättar de gamle i Lorenzburg att Lingonskogen fick sitt namn:
Folk förtäljer att Älvdrottningen är uråldrig och evigt ung. Det sägs att hon har tusen och en döttrar och, vem vet, det kanske är sant, för inte kan vi dödliga veta hur mäktigt och präktigt älvfolk lever!
Drottningen håller i alla fall av alla sina döttrar lika mycket, för ingen flicka är den andra lik. Några har en hy som ebenholts och tänder som pärlemor, andra är vita som snö och fräkniga. Någon har hår som flammar rött i solskenet, en annan har lockar så mörka som vore de tvinnade av skuggor. Och varje dotter är vacker just för att ingen annan är hennes like. Ja, hur skulle ens Älvornas drottning kunna utvälja en ögonsten framför de andra?
Och tänk, det händer med några hundra års mellanrum att en av dom vill gifta sig, och då blir det bråda dagar! Spindlar sätts att spinna silket till brudskjortan och tyget vävs sen så tätt att det skimrar så som is under norrsken! Och en gull-ring ska dottern ha, med stenar och mäktiga signerier. För Älvdrottningen är rik och vis och trollkunnig efter alla de år som hon levat.
Sist ska brudkronan kläs med grönt och det måste göras aftonen före bröllopet. Då skrider Älvdrottningens dotter fram genom skogen för att leta lingonris, för alla vet att det bara är bruden själv som får bryta kvistarna. Annars kan det gå illa i äktenskapet.
Och ett helt följe av jungfrur och tomtenissar och alfer med stjärnspön i händerna är med henne till hedersvakt där hon går. Och hon strålar som dagen om än det är på natten, för Älvorna har fått sina namn från stjärnorna.
Men en gång, jag tror det var då din mormors mormor var en liten flicka, rann ringen av jungfruns finger och förlorades i skogen. Det var under den årets mörkaste natt som kallas Lussinatta, så ringen kom aldrig tillrätta även om alla tärnor och tomtar och alfer sökte både länge och väl. Och så blev det alltså inget bröllop för jäntan, för hur kan eder beseglas utan ringar att svära på?
Sedan den natten för så länge sedan, drar älvornas följe fram genom skogen på Lussinatta för att söka det borttappade. Den som har tur kan se dom på håll med lyktor och ljus och stjärnspön i händerna för att lysa vägen. Och längst fram skrider Älvdrottningens dotter, fortfarande med brudkronan av ljus och lingonris på hjässan, eftersom många år bland människorna är blott några ögonblick för de odödliga. Och det sägs att hela följet sjunger för att muntra upp den stackars flickan medan de går på de midvinterdunkla stigarna.
Och kanske var det i hopp om att hitta trollringen som blivande brudar började gå i skogen här oppe? Hur det än är med den saken så är det åtminstone säkert att Lingonskogen fick sitt namn efter bruket att plocka lingonris till brudkronorna. Och det är nog säkrast att lägga ett silvermynt till tack för att inte förarga småfolket så att de tar dig på villovägar! Men vad du ska göra om du hittar Älvabrudens ring kan ingen råda dig till, det får du fundera ut själv!
