”Artefakt (latin. ars = konst, facere = göra, tillverka) betyder ”konstgjort föremål”. Beteckningen, ordet, används för alla ting som tillverkats av människor.”
Nationer och nationell identitet bör betraktas som artefakter, alltså skapade ting, snarare än någonting som är givna. En nations gränser är godtyckliga. En nations historia kan aldrig bli helt fri från ett visst mått av tolkning utifrån ett antal olika positioner. En nations kultur och språk är inte solida och på förhand givna, de är kollage som utvecklas över tid då nya generationer blandar och ger. En nation är en ”narrativ artefakt”, alltså en berättelse, men den är mer än så.
En narrativ artefakt är en berättelse och ett kontrakt, den är en plattform och den är en gemenskap och den är en metaberättelse: ramverket som ger möjlighetsbetingelser och kontext för de personer som befolkar berättelsen.
Mikronationen Lorenzburg, till skillnad från konventionella nationer, är en narrativ artefakt som skapats för ett visst syfte. Konventionella nationer blir till genom att generationer försökt överleva och samexistera genom århundraden av ansträngningar. Man kan då knappast säga att nationen har ett ”syfte” med sin existens, den blir till av nödvändighet och genom en oändlig serie omedvetna val av det folk som deltar i byggandet av den framväxande nationen. Furstendömet Lorenzburg är redan från början en artefakt som skapats medvetet och för ett visst syfte. Man skulle kunna säga att Lorenzburg är ett konstverk eller konsthantverk. Man skulle också kunna säga att Lorenzburg är en lek. Vidare skulle man kunna säga att Lorenzburg är ett ytterst allvarligt försök att undersöka mekanismer för identitet, gemenskap och produktion i en multi-lokal miljö.
För mig är mikronationen ett försök att medicinera ett tillstånd som jag kallar Narrativ Dysfori: ett tillstånd av akut obehag inför de dominerande samhällsbärande berättelserna. När de stora religionerna demaskeras som sagor och redskap för förtryck; när de stora politiska projekten fallerar och samtiden misslyckas med att skapa nya politiska visioner; när de ekonomiska system som utlovar komfort och förbättrade livsvillkor för massorna misslyckas, då inträder ett tillstånd av Narrativ Dysfori. Vi tror inte längre på berättelserna om människan och hennes plats i kosmos. Vi tror inte heller på berättelserna om människan och hennes plats i en godtycklig social hierarki. Vi slutar tro på nödvändigheten av en asymmetrisk fördelning av resurser. Då behövs en ny förståelse av ord som tillväxt, arbete, produktion, konsumtion, identitet och liknande. Det krävs nya metoder för att stimulera vision och innovation. Kort sagt så krävs det att vi skapar nya samhällsbärande berättelser.
Mikronationen är en berättelse-konstruktion som inbjuder till gemensam lek och kreativitet men också till nya former för produktion och utbyte av kunskap. Kulturhistorikern och filosofen Johan Huizinga menar att lek är en rituell aktivitet som, så att säga, sker ”utanför” vardagslivet. Deltagarna i leken träder in i lekens ”magiska cirkel” – en rituell rumstid där vanliga lagar och konventioner upphävs så länge deltagarna deltar i leken. Huizingas ”magiska cirkel” är alltså ett kontrakt som innebär att deltagarna, så länge de deltar i leken eller spelet, förbinder sig att respektera reglerna. Reglerna i det här fallet kan innebära allt ifrån formaliserade spelregler (som i schack, fotboll och liknande) till det mer informella samtycket att låtsasleka i en tillfällig utom-vardaglig värld.
Lorenzburgs primära fysiska ”magiska cirkel” sammanfaller med Karlstad-stadsdelen Lorensbergs gränser men den kan också utsträckas i tid och rum, eller knoppas av, för att inlemma individer eller platser på annan ort så länge dessa deltar i ”leken”. Lorenzberg är alltså en multi-lokal mikronation, den både är och inte är ”här och nu”. Eftersom Furstendömet Lorenzburg är en hybridform av lek, konst, politik och nationsbygge så tillåter det att medborgarskap inte behöver knytas till en fysisk närvaro inom faktiska fysiska gränser. Istället antar Lorenzburg karaktären av en sorts ”andlig” nation som strålar ut ifrån dess geografiska belägenhet i hjärtat av Värmland. Alla som delar nationens värden är välkomna, helt och fult och utan förbehåll.
Som avslutning vill jag påpeka att mikronationens förtecken av lek och fantasi inte ska missförstås som att det handar om en ”imaginär” stat. Lorenzburg, och jag själv, menar hundra procent allvar med varje gest och manifestation. Mikronationen som narrativ artefakt är, utifrån sociologen Pierre Bourdieus koncept ”social magi”, precis så verklig som medborgarna tillåter. Kan självständighet krävas om nationen har tillräckligt många medborgare som står bakom kravet på självständighet? Och skapas inte en Prins i samma ögonblick som det finns undersåtar?
