Vi iscensätter skrattande kroppar vid sju tillfällen och på olika platser i Göteborg. Vi dyker upp och skrattar inne i Femmanhuset i Nordstan, vi skrattar i Brunnsparken och vi skrattar på Järntorget. Under de sju tillfällena sammanställer vi en kunskapsbank om skratt i offentliga rum.16 Vi använder skrattet som en teknik för att främmandegöra oss själva inför andra. Vi oss av skrattet som ett sätt att urskilja och avskilja oss själva från de anonyma människor som också rör sig i vår närmiljö.

Att skratta är inte implicit dåligt eller konstigt och det är inte heller någonting som automatiskt upplevs som hotande. Det är sammanhanget som avgör hur skrattets ”text” ska förstås. Kontexten (bokstavligen ”medtexten”, alltså ett sammanhang som artikulerar och modifierar hur en handling, ett ord eller en text ska tolkas) bidrar med en nyckel till avkodning:

  1. Om två personer sitter på en parkbänk och skrattar tillsammans så kan det bero på att någon av dem just har berättat någonting roligt.
  2. Om två personer sitter på en parkbänk och skrattar tillsammans och samtidigt pekar på en tredje part så kan det tolkas som att det är hen som de skrattar åt.
    1. Om en ensam person sitter på en parkbänk och skrattar samtidigt som hen tittar på sin mobiltelefon så kan man gissa att det är ett roligt meddelande eller videoklipp som framkallar skrattet.
    2. Om en ensam person sitter på en parkbänk och skrattar utan uppenbar orsak så tvingas man förhålla sig till frånvaron av information gällande skrattets orsaker. Man är hänvisad till sin egen tolkning och själva frånvaron av uppenbara orsaker till skrattet är en kontext i sig själv. Man tvingas läsa skrattet och frånvaron av uppenbar orsak tillsammans och då öppnas möjligheten att den som skrattar är antingen vansinnig eller drogpåverkad. Det är alltså en potentiellt farlig person som man kanske gör bäst i att undvika.

    Vi använder den skrattande kroppen för att göra oss till skådebröd och dra blickarna till oss. Vi särskiljer oss från andra och skapar oss själva som objekt att titta på genom att skratta ensamma eller i grupp, sittande eller stående eller gående. Vi skrattar hjärtligt och vi skrattar mekaniskt och vi turas om att bevittna varandra i denna handling av människooffer. Genom att utföra dessa handlingar i miljöer där många människor rör sig blir vi bevittnade och våra handlingar tar plats i världens berättelse.

    Vi upplever att ett högröstat skratt utan uppenbar orsak har förmågan att reducera oss till en narrativ funktion i det offentliga rummet. Istället för att träda fram som en människa bland andra görs vi till bärare av berättelsen om den hemlöse, eller den vansinnige eller ”stackaren” (var ord som återkom från förbipasserande) som kanske har tappat vettet. När vi förvandlar oss själva till skådebröd för en förbipasserande allmänhet gör vi oss enligt, Douglas teorier, till ett objekt att titta på men som inte får beröras. Vi placerar oss själva i kategorin ”Tabu” – ett tillstånd som inte gör skillnad på heligt eller orent utan bara innebär ett generellt förbud mot direkt interaktion.