2021 – ”Flyktpunkten” ett platsspecifikt text-och skulpturverk

Flyktpunkten

Vad tittar de på?
Jag förstår att du undrar…

Det är nämligen sällsynt att de kommer så här nära kanten av sina jaktmarker. De lever sina liv där uppe, några våningar ovanför och precis i utkanten av vår mänskliga vardag. De betraktar oss medan de själva förblir osedda.

De tillbringar hela sin existens där oppe – på taken och i tomrummen mellan dem. Där jagar de varandra. Äter varandra. Parar sig och föder sina ungar. Sedan dör de i klorna på en granne eller i en oavsiktlig störtdykning när taket blivit halt av oljeblandat regn. Och ibland kommer spökgarn drivande på vindarna. Det är härvor av plastfilament som slitit sig och fastnat i gamla TV-antenner eller brandstegar och som sen gillrar fällor åt takets invånare. Den som snärjs av sådant garn förvandlas snart till ben. Ben som spricker långsamt under solens ljus. Ben som bleknar under månens ljus. Ben som pulvriseras mellan tidens och elementens lidelsefria tänder. Och sedan skingras kanske stoftet och finner ro på en plats bortom taken och bortom staden.

Så vad tittar de på?
Jag tror att de spejar och drömmer sig bort, precis som vi, kanske till och med mot samma punkt – den som kallas flyktpunkten. Det är den punkt som bär blicken mot ett centrum eller en horisont, ja, fästpunkten för varje eskapistiskt ögonkast som söker slå en bro mellan stadens kristalliserade tyranni och hägringarna som lockar vid dagranden. Har du någon gång önskat att du kan förflytta dig med ögats kraft till en annan plats, ja då vet du vad jag pratar om. Isåfall delar du den önskan med väsendena som har sina hem bland taken: måsarna, råttorna och spökena. Och andra djur: duvor och möss, kanske rentav en räv som kommit på villovägar.

Taklandskapet är en gömd, en glömd, värld. Vild! Vacker!
Både fristad och fängelse åt stadens oäktingar – bortsprungna hundar, sommarkatter och föräldralösa begär som stadens folk inte kan ta hand om.
Här uppe är ting och oting inte så tyngda och bestämda – inte så färdiga – som de är hos oss. Saker tillåts att flyta in i, och ut ur, varandra. De skapar hybrider, formar symbioser och bygger kolonier i skorstenarnas och takpannornas korallrev.

Men människorna… vi föredrar gatornas soliditet. Vi klänger vid asfalten för att inte tappa fästet. Lufthavet som skvalpar mellan takvärldens kontinenter och arkipelager ger oss existentiell svindel. Så, öarna får förbli geografiska blinda fläckar, sådana som de gamla kartritarna beskrev med orden ”hic sunt dracones” – ”här finns det drakar”… …Fast takens drakar är av en helt annan art. Där finns bara sådana som slitit sig ur barnahänder en blåsig dag och som trasslat in linan i ett stycke bleknad korall eller kvarlämnad tegelhög. Sedan ligger de där och prasslar uppgivet med sina plastvingar. Och sen kommer stormen. Och sen kommer regnet. Och sen kommer torkan. Och vingarnas membran torkar ut och vittrar bort tills inte ens drakarna, de som alltid symboliserat okänd terräng, finns kvar.

Så vad tittar de på, de där oppe?
De bevakar oss asfaltskrabbor med ena ögat och med det andra spejar de på de andra skuggorna, på schimärerna och de genomlysta hägringarna, som samlas vid takkantens vattenhål.
I gryningens halvdag och skymningens halvnatt får de en stunds respit från takets barbari.
Hjortar, järvar och harar kommer fram och dricker sig otörstiga av människornas drömmar.
De får en stunds vila från takets raseri men filar samtidigt sina horn, klor och tänder mot havstulpaner och rostiga burkar.Sådana bilder besöker mig när jag ligger i min säng och inte kan sova. När djuren krafsar för högt där uppe. När hundra ögonpar där uppe på takåsarna reflekterar månljuset rakt in i mitt rum.

Taklandskapet är en karg plats: oupptäckt, närmast orörd. Det väntar på första spadtaget och på plogbladet som ska förvandla oduglig mark till åkrar och parker… Husen vi byggde – och städerna – är bara halvfärdiga.
Byggnadernas skal utgör bara grunden för den egentliga staden – den som inte finns ännu men som vi ska uppföra en dag, tillsammans med hybriderna, schimärerna och bastarderna.
Då ska vi bygga luftslott som är så höga att de kittlar molnen på magen, och synvillornas väggar ska vara skira som dagsländevingar och såpbubblor.
Och vi kan tända kulörta papperslyktor och rökelsekar där uppe..
Och vi kan samlas och spela musik som klingar mot månringens och vädersolens iskristaller.
Och vi bryter bröd med spökena och djuren som levt så torftigt så länge: med måsarna, råttorna, hjortarna, järvarna och med haren.
Och vi knäsätter oäktingarna och förkunnar att de är vårt eget kött och blod och tanke.
Och vi befriar drakarna från deras linor och gläds åt deras flykt på vindar och vågor.
Och vi planterar hängande trädgårdar och frukträdens grenar ska vara så långa att de når ner till gatans folk – asfaltskrabborna – så att de också ska kunna äta av frukterna.
Och vi ska resa fyrtorn som signalerar utåt och bortåt att här – här finns det skönhet!
Och vi ska samlas på de högsta krönen, tillsammans med takvärldens tidigare så förvildade och förvillade innevånare. Tillsammans ska vi titta bort mot horisonten och veta att vi utgör en flyktpunkt för någon annan långt där borta.

Och djuren där uppe på taket, de som står på stranden till ett hav av rymd och löften…
De tittar till oss ibland.

De smyger sig fram för att se efter om vi inte är redo att följa med snart, på pappersbåtar och plastdrakar och dagsländevingar… Uppåt! Uppåt! Bortom!