”SD vill belöna utbildning till bristyrken”. Detta uppger Sveriges Radio i en artikel i dag:
”– Det har funnits en ganska stor politisk konsensus om att man har rätt att utbilda sig till i princip vad man vill på statens bekostnad. Nu ifrågasätter vi den sanningen. Du har inte rätt att utbilda dig till precis vad du vill, så vi kommer att styra ekonomiska incitament, både till lärosätena och studenterna själva, för att de i högre utbildning utbildar sig efter arbetsmarknadens behov, säger Sveriegdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Oscar Sjöstedt.”
Den här retoriken är visserligen inte helt okänd, 2011 föreslog till exempel Svenskt Näringsliv att man skulle sänka studiestöden för ”värdelösa” kulturutbildningar. Dessa åsikter går igen även i forna Alliansregeringens samhälls- och människosyn. Förslag att utbildningar ska vara rena beställningsverk från arbetsmarknaden har förekommit. Alla dessa förslag är bärare av en väldigt specifik syn på människan och den samhälleliga gemenskap vi inrättat: Människans primära relation till världen är först och främst att vara konsument/ producent, och anställd eller arbetsgivare.
Nu vill Sverigedemokraterna ekonomiskt belöna utbildning inom de skrån som för tillfället efterfrågas på marknaden. De vill med andra ord ytterligare belöna dem som även kommer att belönas ekonomiskt i sin vidare karriär. I denna nya version av ”Win-Win” kommer några yrkesgrupper att kamma hem alla tillgängliga Wins medan de ”värdelösa” yrkesgrupperna enbart kommer att skörda förluster. Knappast ett trevligt samhälls-scenario.
Jag är själv kulturarbetare och ja, det är sant att det är tufft att klara sig ekonomiskt i den här branschen. Det är dock ingenting som är implicit i själva yrket eller de kunskapsformer som vi kulturarbetare är bärare av. Nej, det handlar förstås om de samhällsvärderingar som är rådande just nu. I en annan tid och på en annan plats skulle konstnärer, filosofer, akademiker och liknande varit firade och uppburna. I en tid då kunskap inte reducerats till ”fakta” och bildning inte reducerats till ”yrkesutbildning” skulle jag inte ha varit, för att låna mig av Svenskt Näringslivs beteckning, ”värdelös”.
Kunskap är någonting helt annat än fakta. Kunskap är förmågan att organisera fakta till en övergripande och organisk berättelse om dig själv, om din omvärld, om din samtid. Detta medför med nödvändighet att du måste förstå andra, förstå hur omvärlden fungerar och dessutom förstå hur historien bidragit till att vi hamnat där vi hamnat. Humaniora innefattar de discipliner som bidrar till skapandet av en människa bland människor: en jämlike bland jämlikar, eller ännu hellre, en jämOlike bland jämOlikar…
Detta är naturligtvis någonting som SD, och egentligen hela högerblocket, är livrädda för. Människor som kan tänka själva, människor som förstår hur ”människornas värld” hänger ihop och hur den blivit som den blivit, ja dessa människor är mindre benägna att rösta på sådana politiska perversioner som ”arbetslinjen” eller Sverigedemokratin.
Till syvende och sist handlar det om synen på vad samhället ska vara. Ska ”samhället” bara reduceras till en ekonomisk institution eller ska det vara bärare av någonting annat? Låt oss påminna oss om att vi organiserar oss i samhällen på grund av en rad olika behov: trygghet och samarbete men också av välvilja och omsorg om varandra. Samhället är ju, i sin mest basala funktion, ett bevis på att vi trots allt vill vara med varandra och leva tillsammans. I ett sådant samhälle är inte bara byggarna, stenarbetarna, hantverkarna, fabriksarbetarna och finanshajarna ”värdefulla”. Även historikerna, poeterna, ”mystikerna”, skådespelarna, narrarna och andra bärare av ”mjuka” värden måste få finnas och bidra med sina mer abstrakta perspektiv. Ett samhälle kan bara behålla det som är sunt och livskraftigt om den sammanlagda kunskapsbasen är bred, djup och mångfacetterad. Ett sunt samhälle är inte mottagligt för Sverigedemokratins förenklande berättelser och det är väl därför, kan man misstänka, som SD har lagt fram det nya förslaget?
