Jag gör en dagsutflykt till huvudstaden. Uppe med tuppen, fjädern i hatten och så språngmarsch till tåget… Det är informationsmöte om några jobb hos SVT. I Stockholm. Jag bor i Göteborg. Spännande att testa på något nytt tänker jag. Lockelsen till äventyret! Några månaders anställning innebär dessutom lite trygghet. Respit. Frilansarens lott här i livet är inte enkel. Jag vet, vi förmodas ha valt detta själva. Klen tröst.
De konstnärer och kulturarbetare jag känner är innovativa människor. De glöder! Dessa mina vänner är man- och kvinngrant riktiga ärkekreatörer vars sömmar knarrar oroväckande eftersom de är så, till bristningsgränsen, fyllda av idéer. Jag är övertygad om att Sveriges samlade problem skulle knäckas med ett minimum av spill-energi om bara dessa mina kollegor fick ta sig an utmaningen. Men…
Problemet är att vi lever i ett land som befolkas av bönder och ingenjörer. Inget ont i dessa våra samhällets stöttepelare men detta innebär att vi är ett land som talar på bönders och ingenjörers vis: Väga. Mäta. Räkna. Beräkna. Lappa. Laga. Börja om. Den politiska retoriken lovordar konst och kultur och de effekter dessa ska ha på folkhälsan, livslusten, tillväxten… Alla tycks rörande eniga om att konstnärer och kulturarbetare har en viktig funktion att fylla. Detta uttrycks som stor poesi i partiprogram och utredningar. Statlig poesi: Väga. Mäta. Räkna. Beräkna. Lappa. Laga. Börja om…
Kulturen är viktig. Konstnären bidrar med ett visst kaotiskt, lateralt, tänkande: oförutsägbart. Tankarna löper inte i redan upp-plöjda fåror och det är just denna egenskap som gör kulturarbetarens tankegods så oskattbart. Det bästa av allt är att vi producerar detta material 24 timmar om dygnet. Året runt. Helt ideellt. Det är väl någon form av public service vi ägnar oss åt? Vi bidrar, på public service’s vis, med höjd, bredd, djup och yta. Vi bidrar, på public service’s vis, utan att gå med vinst. Vi är samhällsnyttiga. Klen tröst.
Nu till mitt egentliga ärende. De flesta frilansande konstnärer är inte rika och de kommer aldrig att bli materiellt rika heller. Sorry om jag spräcker några illusioner. Frilansarens tillvaro upptas inte, som man kan förledas att tro, av måleri eller att spela skalor dagen lång. Vi ligger inte heller och flummar på kökssoffan och röker hasch. Vi sitter inte uppe till sena timman och skaldar medan vi suger på cigarettfimpar under köksfläkten. Frilansarens tillvaro, om hen inte är född med silversked i mun och segerhuvan käckt neddragen över öronen, upptas i mångt och mycket av att skriva tiggarbrev till diverse kulturinstanser. Konstnärens tillvaro står och faller med en tjänstepersons kryss i rutan som heter ”ja” eller ”nej”. Man står och bockar medan en en anonym hand ristar sin hiss eller diss i den erforderliga rutan. De pengar man eventuellt lyckas tigga till sig räcker till konsten men inte till mat och hyra. Det är en samhällsnytta. Klen tröst.
Jag tänker, så här på tåget hem till Goa Stan, att det är viktigt att byta perspektiv i relationen mellan konstnären och kulturinstanserna:
Den tidigare bilden av projektmedel, arbetsstipendier och liknande såsom en form av stöd till kulturen stämmer faktiskt inte. Det är inte en sjysst ”tjänst” ni gör oss kulturarbetare, konstnärer, tidskrifter etc. Istället är det den kulturella sektorn som gör ER en tjänst. Betänk: konstnären bidrar med tankegods som produceras ideellt och efter många år av utbildning och reflektion. Konstnären tar sig tid att skriva ner dessa idéer, förpackar dem, så att en osynlig tjänsteperson kan kryssa bu eller bä. Att skriva ansökan tar tid. Mycket tid. Man skriver många samtidigt och till många olika instanser. Som konstnär formligen öser man visionärt stoff över kommunala/ regionala kulturförvaltningar eller kulturråd, stipendiefonder och konstnärsnämnd. Endast en liten andel av alla ansökningar ger utdelning. Men… Plötsligt händer det. Lyckan vänder. Man får sitt break. Kanske. Den som inte kammar hem spelet den här gången har just bjudit på månader av hårt ideellt slit.
Att vi måste avsätta mer pengar till kulturen är självklart. Vi måste hitta värdigare, och tryggare, former för turerna i ansökningsprocedurerna. Många är de som bjussat på sina bästa idéer, fått avslag, och sedan sett dessa idéer genomföras i kommunens, regionens eller bygdens egen regi. Vi måste belysa att det är ett partnerskap mellan konstnären och kulturinstanserna. Vi är Jämbördiga och lika viktiga aktörer i ett partnerskap. Vi måste börja reda ut hur de frilansande aktörernas arbetsmiljö och förhållanden ser ut. Vi måste ta varningssignalerna på allvar. Gör vi inte det kommer många kulturarbetare hoppa över relingen och fly landet, eller till brödjobb som suger musten ur det kreativa kapital som är så viktigt (särskilt för mindre orter). Kvar blir ett land av enbart bönder och ingenjörer. Inga onda människor på något vis, men som modell för ett samhälle är det ganska torftigt: mat/ energi in – produkt/ kapital ut. Väga. Mäta. Räkna. Beräkna. Lappa. Laga. Börja om… Samhällsnytta. Klen tröst.
